Annikas första skor pryder sin plats på det gamla skåpet i salen.

Problemet var ekonomin. Men det visade sig lösa sig på ett alldeles oväntat och fantastiskt vis. Annika hade turen att vinna hela en miljon kronor på Postkodlotteriet. Otroligt men sant! Och vinsten gjorde förstås att drömmen kunde bli sann snabbare än hon anat.
De förra ägarna gick ut med ett högt bud men sänkte det efter några månader och Annika kunde köpa torpet för 775 000 kronor.
– När jag klev in här första gången såg jag att både väggar och golv behövdes fräschas upp men jag såg också potentialen i torpet, säger Annika.
Och när torpet äntligen blev Annikas började hon renovera. Hon letade efter rätt färger, efter tidstypiska tapeter och var noga med att ta in möbler som skulle passa.
– Jag tittade i böcker om byggnadsvård och fick inspiration och kunskap om hur jag skulle göra. För mig är det viktigt att bevara det gamla ursprungliga utseendet och att använda bra material, säger Annika.

Köket, den naturliga samlingsplatsen, har genomgått den största förvandlingen. Där började Annika med att riva bort en plastma tta som satt ovanpå vedspisen och kaklade i vitt bakom spiskåpan.
– Vedspisen är original från 1895 men den hade inte varit använd på 30 år. Skorstenen var okej men vi fick ta hit en sotare för att det rykte in när vi eldade, berättar Annika.
Det vackra trägolvet med de breda plankorna är målat i en bruten grå linoljefärg som Annika har blandat till själv. Det är en blandning mellan grönt, brunt och svart och den färgen har hon blandat med med vitt. Den kallas grön umbra fast den är grå.
– Linoljefärg torkar väldigt långsamt och det gamla trägolvet svalde två lager färg, säger Annika.
Den moderna delen av köket, med diskmaskin, spis, luckor och lådor har Annika lyckats få att smälta in i det gamla. I sovrummet är det ommålat i grått och vitt. I vardagsrummet återstår det en hel del arbete, här har hon inte kommit så långt.
– Jag vill aldrig få slut på projekt så jag har inte alls bråttom att få allt klart, säger Annika glatt.
Boendeytan är 80 kvadratmeter men när man ser torpet utifrån tror man det är tre gånger så stort. Men det beror på att logen och den del av huset där djuren bodde är inbyggd med boningshuset.
– Vi använder logen som förråd. Vi hade så mycket mer möbler förut så det vi inte gjort oss av med förvarar vi där. I den delen där man plockade in höet tänker vi göra ett mysigt rum för till exempel kräftfester när vädret sviker.

Sommarens projekt kommer att handla om att göra ett gästrum på kallvinden. Där uppe hade skräddaren Anders Ersson sitt arbetsrum runt sekelskiftet. Därför kallas också torpet för Skräddar Antes.
– Jag håller på att måla trappen i samma färg som köksgolvet. När den är klar så ska vi göra rummet där uppe klart. Vi har ju vuxna barn och behöver ett rum när barnen kommer på besök.
Annika har alltid tyckt om den lantliga stilen även om hon inredde mer modernt i 1970-talsvillan. Nu har hon hittat möbler och andra prylar på loppis så att det ska förstärka torpkänslan.
– Det är underbart att bo här ute. Jag älskar lugnet och de vackra omgivningarna. Att köpa torpet var en dröm som gick i uppfyllelse.
Det bästa med livet på landet
✤ Lugnet och tystnaden.
✤ Att ha skogen nära inpå knuten.
✤ Att ha en stor tomt som man kan göra vad man vill på. Jag har börjat anlägga ett trädgårdsland.
✤ Att kunna ha djur som hund, katt och höns.

Inspiration och renoveringstips har Annika bland annat hittat i olika böcker.

Vedspisen är original från 1895 och var inte använd på 30 år när Annika flyttade in.

Annika lyckades få tillbaka ett slagbord som stått i torpet i många år. Bordet hade hamnat hos grannen i några år.

Välordnade hyllor gör det både enkelt och fint.

Det spröjsade fönstret med tre rutor är fast men har ett öppningsbart vädringsfönster på mitten.

Gärdesgården ramar in tomten på klassiskt vis.

Den gamla lanthandeln öppnades redan 1923. På ovanvåningen finns en lägenhet där Marie bor med sin familj.

Sigfrid Rudberg startade Gårdby lanthandel. Men allt är nytt, om än i gammal stil. Den gamla kassadisken har en gång i tiden stått i en lanthandel på norra Öland.
– Det var några som kontaktade oss och berättade att de hade en gammal disk. Marcus, min sambo, tyckte att han kunde bygga en ny. Men jag sa att han inte kan bygga in historien, säger Marie.

I lanthandeln finns ett bassortiment av varor, mycket ekologiskt. De platsbyggda hyllorna med gammaldags lådor dignar av delikatesser, choklad, gammaldags

Amanda, en av tjejerna som jobbar i lanthandeln, tar hand om en av de yngre kunderna.

konfektyr, marmelader och hemmalda kaffebönor i fina förpackningar.
Innanför butiken ligger kaféet, där det serveras hembakat. Det är inrett med pärlspont och klassiska tapeter, gamla mörka möbler och spetsgardiner.
– Jag tycker om det gamla ursvenska, det genuina. En del av originalinredningen finns kvar här.

På en vägg i kaféet sitter en bild på Birgit Johansson. Hon var affärsbiträde hos Sigfrid Rudberg och tog över lanthandeln när han gick bort 1969. Våren 2006 gick också tant Birgit, som Marie kallar henne, bort och lanthandeln blev till salu. Då bodde Marie och Marcus på en gård i närheten. Redan tidigare hade Marie då och då funderat på vad som skulle hända med lanthandeln den dag Birgit inte längre fanns kvar.
– Första gången jag såg lanthandeln blev jag förälskad. Jag tänkte att jag skulle bo i det här huset någon gång.

Marie och Marcus sålde sin gård och tog över den gamla lanthandeln, som då var oisolerad och såg ut att vara i dåligt skick. Folk sa till dem att de borde riva huset, men det var inget som avskräckte Marie. Hon älskar gamla hus!
– När jag går in i ett hus som är lite förfallet kan jag älska det. Det har en själ, en gammal känsla som jag tycker om.

Marie har själv målat det rutiga golvet. Det blev lite snett och vint, men det är inget som syns.

Med gemensamma krafter rev Marie och Marcus ut allt och började om från början. De renoverade både butiken och lägenheten på ovanvåningen, där de bor med sina tre barn.
– Vi öppnade vid skördefesten 2007, i september, och det bara vällde in folk. Jag har aldrig drivit något sådant här tidigare. Jag kunde inte ens kassaapparaten, den fick jag lära mig natten innan. Alla sa att det inte skulle gå att driva något på den östra sidan av ön. Men vi har många besökare från alla möjliga håll.

Marie och hennes sambo kommer ursprungligen från Skövde och det var något av en slump att de hamnade på Öland. För tio år sedan flyttade de till Kalmar. Marcus utbildade sig till ortopedingenjör och fick jobb där. Marie skulle göra sitt examensjobb på öländska Paradisverkstaden, som tillverkar så vacker keramik.
– När jag åkte över Ölandsbron kände jag att jag skulle bo och jobba här. Det var inget stort steg att flytta hit. Det bästa med Öland är naturen. Även en tråkig höstdag är det fint här, med den karga naturen. Det värsta är att det är så platt och att det inte finns några stigar att springa på. Jag kan sakna skogen hemma i Skövde.

Det senaste året har verksamheten utvecklats. Marie och Marcus har gjort i ordning några uthus på tomten. Där säljer de inredning, kläder, skor och accessoarer, mycket i dansk design. Nästa projekt är att

Ekskåpet från 1800-talet kommer från en tågstation i Västergötland. Där fungerade det som postbox. Vågen har funnits här sedan Birgits tid. Hon brukade alltid bjuda på en punschflaska när kunderna kom för att handla.

bygga ett nytt hus att bo i. Marie och Marcus har ritat huset själva och de planerar att göra så mycket de kan själva, både snickra och måla.
– Man blir så sammansvetsade när man gör sådant. Jag tror att man kan göra allt. Bara man tror på det man gör. Det här är ett sätt att leva. Det är bra att prioritera barnen och tiden med varandra.

Det bästa med livet på landet
✤ Närheten till havet, på sommaren finns ingen anledning att lämna Öland.
✤ Personliga möten, här lär jag känna människor jag aldrig lärt känna annars.
✤ Lugnet, tempot är ju ett helt annat än i stan.
✤ Skolan är lagom stor. Alla barn lär känna varandra, från dagis till sexan.
✤ Det finns inget som slår att gå ut på heden en tidig vårmorgon, ensam frånsett djuren du möter.

I lanthandeln säljs både gammaldags konfektyr som knäckklubbor, filmtuggummi, Emser-tabletter och godis-stänger i möjliga smaker.

Här finns saft från Sveriges enda rabarberi, Alterhedens i Norrland. Saltburken är emaljerad och gjord efter gamla förlagor.

Inredningsprylar från danska lb Laursen. I korgen finns godsaker från lanthandelns delikatessleverantörer.

Pajdeg
150 g smör, rumsvarmt
1 dl strösocker
3 dl vetemjöl
1/2 dl havregryn
1 msk vaniljsocker

5 äpplen, klyftade
2–3 msk smör till stekningen av äpplena
2 tsk kanel
1 dl farinsocker
1 msk lönnsirap

1. Rör ihop pajdegen. Stek äppelbitarna i rikligt med smör, 1 1/2 tsk kanel och 3/4 dl farinsocker.
2. När äppelbitarna har blivit mjuka, lägg dem i en pajform. Smula över pajdegen och pudra lätt med kanel. Strö över lite farin.
3. Sätt in pajen i ugnen på 175 grader cirka 25–30 minuter.
4. Ringla över lönnsirap. Njut med lättvispad grädde eller vaniljglass.

Frida är utbildad hantverkspedagog vid Nyckelvikens konstskola i Stockholm. Där blev keramiken omedelbart en kärlekshistoria – som fått utvecklas mycket tack vare att hon och Sebastian bosatte sig på landet.
– Jag hade nog inte haft möjlighet att ha en egen verkstad, eller att ge keramiken en så lång chans, om vi inte hade bott så här.
Efter utbildningen köpte Frida sin första drejskiva. Då väntade hon deras första barn, Jack, och hon och Sebastian hade flyttat till bygden. När den andra sonen, Bill, började på förskolan startade Frida sitt företag inne i bostadshuset.

Lantlivet har gjort det möjligt att ha höns och hundar, och att satsa på keramiken. Drömmen är att skaffa får.

Sebastian är uppväxt i grannbyn. Han har en egen musikstudio, och arbetar även som teknisk konsult. Innan barnen kom turnerade han med flera olika svenska artister. Föräldrarna bor cirka en kilometer bort, och brodern är liksom Sebastian på väg att återvända efter ett antal år i större städer. Frida är också uppväxt på landet, på en folkhögskola i Dalarna. Men när hon och Sebastian träffades hade hon bott tio år i Stockholm.

Det är skönt att jobba ensam och nära hemmet tycker Frida. I ateljén finns tid för tanke och reflektion.

Det första året bodde de hos Sebastians föräldrar i grannbyn, samtidigt som de letade efter ett eget hus. När deras hus kom ut på marknaden tyckte Frida först att det var för litet.
– Men när jag såg bilderna, med kakelugnar och brädgolv, blev jag helt kär. Jag hade köpt huset i huvudet redan innan vi gick på visningen. Och vi var de enda som kom, bortsett från en äldre dam som inte lade något bud.
Sedan dess har de renoverat stora delar av huset, och byggt en varmbonad glasveranda. Hemmet är ljust och smakfullt inrett med äldre möbler som de målat om.

Frida och Sebastian har renoverat huset själva. Det är stilrent inrett med ljusa väggar och golv och gamla möbler.

– Det är ett enkelt liv att ha barn här. Det känns inte som att barnen är ett besvär, folk lever ett liv som är uppbyggt för dem, säger Frida.
Sebastian tycker att livet till stor del är på samma sätt som när han växte upp.
– Det är väldigt snällt och det är bra sammanhållning mellan barnen. Åldersskillnaden är inte så viktig. En tioåring kan vara kompis med en femtonåring. Vi föräldrar känner varandra och har koll på

Det krävs nästan inget förutom det du har i ditt kök för att skapa keramik. Gafflar, knivar och tallrikar.

Trots god stämning i byn, med syjuntor, afterwork hemma hos varandra och bydans fyra gånger om året, tog det tid att vänja sig vid det lugnare tempot på landet.
– De första åren var bra, men vi saknade det spontana med att bo i stan. Att träffa folk och känna pulsen. Vi åker fortfarande till Stockholm så snart vi får möjlighet. Närheten – två timmar till Stockholm och en kvart till Hallsberg – gör att det känns okej att bo här. Vi känner oss inte isolerade även om det är lite avskilt, säger Frida.
Rönne är en lantbrukarort.

Byn Rönne ligger i Askersunds kommun i Närke, söder om Örebro. I byn bor det ungefär femtio personer, och tillsammans med de närliggande byarna
Rönneshytta och Rönnestorp bor det cirka 350 personer i trakten. Förr arbetade folk i sågindustrin eller med lantbruk. Det finns även en stor zinkgruva i närheten. Här framställdes järn redan på 1300-talet.

Frida började baka eftersom besökare i hennes butik gärna ville fika. Hennes bullar och kakor blev snart omtalade.

Keramik-verkstaden har varit både stall och garage. Nu fungerar den som verkstad, butik och kafé. Sebastian och Frida rev ut garaget in- vändigt, och byggde en fristående stomme inuti huset.

Anna är lite av en inredningsnörd, det medger hon. Inredning och hur det ser ut där hemma är viktigt.
– Jo, jag gillar att ha det fint hemma. Jag sysslar med och tänker på inredning ganska många timmar på dygnet. Det blir lätt så när jag både arbetar med det och skriver om det i bloggen.
Anna berättar att hon plötsligt och ganska ofta kan få för sig att byta plats på saker.
– Det kan vara en stor möbel eller kanske bara en vas. Men oavsett så brukar det sluta med en helomvändning. Min sambo Micke skakar oftast på huvudet efter ännu en ommöblering men tycker nästan alltid att resultatet blir bra, säger Anna och skrattar.

Anna älskar att gå omkring och pyssla och plocka där hemma. Hon beskriver det som att hon skapar nya blickfång.
– Det ger mig lugn och ro, det är avkopplande och roligt! Och så är jag väl kanske en aning pedantisk.
Julen är något som Anna och familjen ser fram emot. De börjar gärna redan i slutet av november med julstök och bakning.
– Thea älskar att baka så det gör vi mer än gärna tillsammans. Lussekatter är en självklarhet liksom pepparkakor. Vi gör pepparkakshus som dekoreras med kristyr och godis varje år. Det är kul att baka och ännu roligare när familjen gör det tillsammans!
Det finns flera anledningar till att julen är en favorithögtid för Anna.
– Då ägnar jag mycket tid åt inredningen. Men jag är inte särskilt traditionell när det gäller färgvalen, det röda hoppar jag gärna över. Min stil är lite gammaldags och jag vägrar julgranskulor, plastiga saker och en massa glitter.
Anna berättar att hon gärna har kvar det vita och ljusa även över julen och hon byter oftast inte gardiner och dukar.
– Jag kompletterar i stället med mycket annat och tar gärna in trollhassel, små granar och tallris från naturen.
Blommorna ska helst gå i vitt och hyacinter är en klar favorit hemma hos familjen Kvarnström.
– Tiden innan vi hade Thea och Vilmer tyckte både Micke och jag att julen var en ganska seg högtid. Nu är den en värdefull tid för oss. Familjen får många lediga dagar att umgås på och med tiden har vi skapat oss våra egna traditioner.
På julafton firar familjen tillsammans med släkten vid ett traditionellt julbord.
– Mysfaktorn är viktig i juletider, menar Anna.
– Jag tänder massor med ljus varje dag, ljusstakar och lyktor kan man inte ha för många av. Det eldas också flitigt i eldstaden under vinterhalvåret, så otroligt mysigt!

Annas 5 bästa jultips
1 I julstöket är det lätt att ta sig vatten över huvudet. Koncentrera dig på det som du inte vill vara utan. Sluta snegla på vad alla andra gör för det blir lätt stressigt och då försvinner hela meningen med julen. Försök att planera så mycket som möjligt så att du inte behöver stå med allt dagen innan.
2 Ta dig tid att umgås med familjen. Gör olika saker tillsammans. Julbaka, rulla köttbullar, bygg pepparkakshus, julpyssla och pynta av granen. Det är kul att hitta på saker tillsammans!
3 Glöm inte att använda allt fint som går att hitta ute i naturen. Små granar och tallris att ställa i små vaser lite här och var, kottar och grankvistar till julbordsdekoration. Mossa att sätta ljusstakar eller göra fina mosskransar utav. Det är bara fantasin som sätter gränser och i naturen är allt gratis.
4 För att skapa julstämning, tänd massor med ljus! Det sprider både värme och höjer mysfaktorn ordentligt. Fyll på förrådet med värmeljus och fina stearinljus, det går inte att ha för mycket ljus och lyktor tända.
5 Vi har som tradition att julmaten delas upp, som ett litet knytkalas. På eftermiddagen när släkten kommer hjälps vi alla åt att färdigställa vårt julbord. Det underlättar massor för oss med småbarn samtidigt som det är trevligt att umgås i köket.

Möblerar om ofta. Anna gillar att skapa nya blickfång och flyttar gärna runt saker och arrangerar om hemma.

Avstår glitter. Anna inreder gärna med naturens hjälp. Hon vägrar glitter och plastiga saker och föredrar det vita framför det röda.

Härligt med julbak. Inte en jul utan hembakta pepparkakor och lusse-katter. Ännu roligare är det när hela familjen är med.

God jul. Den gamla byrån gömmer fina saker i naturens färger.

Mys vid brasan. En av favoritplatserna under julen är vid eldstaden. Då krävs det lite arbete med att hämta ved.

På skogsbruksskolan träffade Cecilia sin förste man. När äktenskapet tog slut för elva år sedan tog hon med sig barnen och djuren och hyrde en egen gård. Familjen Berntsson består i dag av Sonja, 19 år, Gustav 16 år och Lillie, 5 år.
– Tanken att inte konsumera i onödan fick mig att hyra i stället för att köpa. Jag kände mig fri, kunde arbeta åt andra och ta vilka jobb jag ville.
Att ha hög ränta och känna kraven på sig att dra in pengar lockade henne inte.
– Nu har jag insett det svåra i att hyra. Förra stället jag bodde på fick jag flytta från för att ägarens barn ville flytta in på gården.

Nu har Cecilia, som hyrt gården i Brunskog sedan november 2009, börjat förverkliga drömmen om ett eget ställe. Hon har köpt en skogstomt norr om Arvika och planerar för sitt bygge. Under vintern ska hon hugga det virke som huset ska byggas av.
– Huset blir 50 kvadratmeter med öppen planlösning och sovloft. Det enda utrymmet som avskärmas är tvätt, bad och toalett. Jag letar hela tiden enkla, billiga och miljövänliga lösningar. Tanken är att jag ska låna så lite pengar som möjligt och att jag ska kunna återvinna det andra inte vill ha.
– ­Kretsloppstänkande är en del av min livsfilosofi, förklarar hon.

Ladugården kommer hon att bygga så nära huset man får. Hon funderar just nu på om man inte kunde återanvända värmen dynghögen alstrar.
Cecilia har bestämt sig för att slopa vattentoalett, kanske ha solvärme och att elda med ved som bas för uppvärmningen.
Hon har möbler så det räcker men tänker återvinna det som andra inte längre vill ha, som fönster och diskbänk. På loppmarknader och prylbytardagar går det att fynda.
– I dag slängs det så mycket fina grejer i onödan. Det är ett slöseri med resurser som inte fungerar för mig i mitt liv.

Mjölken som Cecilias ko ger räcker till hela familjen. På den gör hon smör, filmjölk och ost. Överskottet ger hon till sina föräldrar. Hönsen och grisarna får kalasa på matresterna. Hemma hos Cecilia finns ingen mat i soporna.
– Jag har två tonåringar och min son vägrar dricka den opastöriserade komjölken. Han ska ha mjölk från affären och där har jag fått ge med mig. Vi har många livliga diskussioner där jag blir hårt kritiserad men det är samtidigt uppfriskande att dels få försvara mitt val, dels höra vad de tycker, säger Cecilia och ler.
Hon bakar sitt eget bröd och köper mjölet från en kvarn i Sunne. Hönsen förser henne med ägg och varje höst blir det slakt. Cecilia har hemmaslakt, vilket betyder att det kommer någon som utför slakten men hon är med och styckar och flår. Köttet från får och gris räcker ett helt år. Oftast slaktas en kalv men nu ska hon låta kalven leva eftersom den kan efterträda som mjölkko.
– En stor del av hur jag lever handlar om att byta tjänster med andra. Jag utför ett arbete åt någon annan som betalning.
Det tar förstås mycket tid och det är något hon ofta får höra att hon slösar med.
– Tid är pengar, sägs det. Men jag undrar vad människor gör med tiden de köper sig? Jag förstår inte vad de menar. För mig är tid liv och vad jag vill göra med mitt liv.

Cecilia står med ett ben i nutiden och därifrån använder hon det som hon anser är vettigt. Hon har TV, dator, mobiltelefon och bil. Och det andra benet förvaltar ett kulturarv. Cecilia tror att alla har en uppgift under sitt liv. Hennes uppgift är att leva nära naturen och påverka andra genom sin livsstil. Och hon märker att det sprider som ringarna på vattnet. Hon vacklar inte utan är stark och drivande i sin tro.
– Jag tror inte att det är nyttigt för oss att konsumera i den takt som sker i västvärlden i dag. Förutom miljöförstöringen, som gör störst effekt, så tror jag ingen mår bra av att handla mycket. Det verkar ibland bli en fritidsaktivitet att konsumera eller ett sätt att dämpa oro eller ångest. Jag undrar var människor stoppar allt de köper, säger Cecilia.

Hon har inget emot konsumtion men tror på ett sundare förhållningssätt till saker.
Cecilia har valt bort sköna semestrar. Som ung tjej tågluffande hon och det var enda gången hon var utomlands. Men visst har hon tagit några dagar ledigt och varit ute på fjället, paddlat och ridit med sina barn. Hennes semesterkonto är lika litet som klädkontot. Hon kommer inte ihåg när hon köpte något nytt senast. Förmodligen var det senast någon gång på 1980-talet.
– Mina kläder kommer från second handaffärer. Ska jag vara extra fin någon gång lånar jag av min dotter som har samma storlek som jag. Men jag kan faktiskt fortfarande ha mina ungdomskläder och eftersom modet är tidlöst blir jag aldrig omodern. Jag har inte precis några kriser när det gäller kläder, säger Cecilia och skrattar.

I höstas opererade hon höften som hon hade svåra problem med. Under den tiden fick hon hjälp av sin pappa och av barnen. Hon tänker inte så mycket på framtiden och kan efter många års mental träning leva i nuet. Men hon har ändå planerat att lära sig behärska datorn och jobba mer med planläggning och rådgivning om skog och jobba mindre fysiskt med skogsavverkning.
– Ibland, när jag jobbat länge med kroppen, längtar jag till sängen, avslöjar hon.

För fem år sedan startade Cecilia och hennes pappa ett företag tillsammans. Hon ville vara fri, bestämma över sin egen tid och jobba åt sig själv.
Nu har Cecilia hand om jorden, skogen och trädgården medan hennes pappa ansvarar för kvalitetssäkring. Hon visste ju att hon skulle bli mer bunden till hemmet när hennes yngsta dotter Lillie föddes. Men hon ångrar ingenting utan är nöjd med det som är.
– Jag följde mitt hjärta och lever min dröm, avrundar hon och kör i väg med skottkärran.
Här tar arbetet aldrig slut.

Så får hon pengarna att räcka

✤ Korna, getterna, hönsen och grisarna ger henne mjölk, filmjölk, smör, ägg och kött (gris, får och kalv).
✤ Cecilia bakar eget bröd med mjöl från en lokal kvarn.
✤ Kläder handlar Cecilia på second hand.
✤ Ofta byter hon tjänster med andra människor i bygden.
✤ Fyndar på loppis, i fyndbodar och återanvänder det andra ratat.

När Helena och Jonas bjuder på fika i trädgården deltar Jessie, Nikki och hönsen som en självklar del av familjen. Snart somnar gässlingen i Helenas hand. Den lille är bara tre dagar.
”Pigan” Maja Hauseman från Tyskland kommer med en rabarberpaj, som hon har bakat efter sin mammas nyligen mejlade recept. Lönshult är med i praktikantförmedlingen WWOOF (World Wide Opportunities on Organic Farms) och tar emot volontärer från hela världen. De får arbeta för kost, logi och kunskap om ekologiskt lantbruk. Maja har precis gått ut gymnasiet och säger att veckorna på Lönshult varit en lisa för själen.
Man kan lugnt säga, att den vilsamma idyllen inte har skapats genom stillasittande i skön natur. Helena och Jonas har byggt upp sin verksamhet samtidigt som de arbetat heltid sedan flytten till Lönshult 2002. De två senaste åren har Jonas tagit tjänstledigt från jobbet, som rådgivare i ekologisk växtodling vid Hushållningssällskapet i Kristianstad län, för att satsa alla krafter på drömprojektet. Helena reser fortfarande till Kristianstad varje morgon. Hon arbetar på Smakplats Skåne och hjälper ekobönder och småskaliga livsmedelsföretag att utveckla sina verksamheter.

Men detta är egentligen att gå händelserna i förväg. För att förstå idyllen i Lönshult måste man få en inblick i Helenas och Jonas bakgrund.
Båda växte upp i vanliga villasamhällen under 1970-talet. Helena i Nacka utanför Stockholm och Jonas i skånska Hörby. De stack tidigt ut i sina familjer genom ett allomfattande intresse för djur, natur och miljö.
Helena skrev samma önskelista år efter år: 1. Häst. 2. Hund. 3. Katt. Men det blev bara en hamster. Hon började rida så fort hon fick. Vid 14 års ålder gick Helena med i Naturskyddsföreningen och Greenpeace.
– Det var i mitten av 1980-talet med säldöd och andra larm som grep mig djupt, säger Helena och räddar Jessie undan Nikki hund, som börjat välta omkull gässlingen för att slicka honom.
Familjen fick känna av dotterns engagemang, när hon drev igenom katalysatorrenad bil och sopsortering.
– Jag målade en femliters komposthink med blommor för att den skulle se trevlig ut på köksbänken …
Naturintresset växte sig allt starkare. När Helena reste till Frankrike som aupair fick det en mer bestämd riktning. Hon brukade valla värdfamiljens hund förbi en gård, där hon började diskutera med bonden. Hon besökte lokala mejerier med hundratals ostar i stället för dem hon kände till: hushålls-, grevé- och herrgårdsost. Så var yrkeslivet utstakat. Helena skulle bli helt självförsörjande och leva på en fäbodvall.

Väl hemma igen slukade hon all litteratur om örtmedicin, hur man väver kläder, mjölksyrar grönsaker, sätter surdegar, gör takspån … ja allt mellan himmel och jord som krävs av den som vill klara sig helt själv.
När det var dags att välja utbildning sökte Helena efter vägar som ledde åt fäbodshållet.
– Jag ville veta mer … om varför man ska gödsla och inte bara att man ska göra det.
Så hon började läsa till agronom på lantbruksuniversitetet i Ultuna. Och där skulle hon snart träffa en trevlig man …

Jonas satsade redan vid späd ålder på en karriär som lantbrukare. Han tränade genom att leka med modeller av bondgårdar och djur av plast. Han räddade gräsandsungar och drog hem olika smådjur till trädgården i Hörby. Han skaffade en höna och duvor. Han dokumenterade grågäss som häckade mitt i Hörby.
– När de var flygfärdiga och flög oroväckande lågt den första turen, stod jag vid vägen och varnade bilarna för lågtflygande gäss.
I gymnasiet gick Jonas samma väg som Helena och engagerade sig i miljörörelsen. Och så gick han med i Svenska Lanthönsklubben.
– Min bibel var Svenska lantraser av Håkan Hallander …
Efter lumpen flyttade Jonas till Uppsala med sin kanin och började läsa till agronom. Där träffade han en trevlig tjej.
Fast det dröjde en stund innan den allra ljuvaste musiken uppstod. Det var när Helena kom tillbaka från arbetet med sitt examensarbete i Australien 1998.
– När jag träffade Jonas igen så viss-te jag det bara. Det är honom jag vill leva med.
Men innan Jonas fick veta detta reste han i sin tur för att göra sitt examensarbete i USA. När han kom hem igen blev Helena och Jonas ett par.
1999 fick de båda arbete i Skåne. Helena flyttade till ett torp och Jonas bodde i en lägenhet.
– Lägenhet passade inte mig. Jag klättrade på väggarna, säger han.
Det unga paret längtade efter ett liv tillsammans. På landet naturligtvis.
– Vi längtade grymt mycket, säger Helena.

Så de började leta och fann Lönshult 2002. De såg att skicket inte var det bästa på detta lertegelhus från 1887 inklätt med masonit. Men när de började renovera kom ändå överraskningarna. De multnade plankorna under vasken vittnade om att hela bjälklagret var ruttet. Där under låg ett kullerstenslager som måste bort. Helena och Jonas grävde 60 centimeter djupt, fyllde på med lecakulor, nytt bjälklag och golv.
När de drog bort tapeterna följde putsen med och blottade den obrända lerstenen, som lagats med olika fantasirika produkter. Elen var original från 1943. Det stod eldkvastar ur kontakterna när åskan gick.
– Vi var nog väldigt naiva. Men vi såg potentialen. Och det fixade sig. Med mycket arbete, säger Helena.
Från början tänkte Helena och Jonas främst att de skulle bo på gården med hund och katt. Och ett par gutefår måste de ha. Lagom som biologiska gräsklippare.
Men så frågade grannen om de ville ta över hans mark, ett arrende på elva hektar. Jo, men det vore spännande.
Plötsligt hade de gott om mark, men bara två får. Grannen släppte även sina får och en annan granne bidrog med några kvigor.
– Och så var vi plötsligt lantbrukare. Trots att jag är agronom hade jag ingen aning om hur man plöjer ett oregelbundet fält eller vilka stenar man bör plocka bort, säger Jonas.
Snöbollen var i rullning. Det ena gav det andra. När mjölkbönderna i byn la ner sin verksamhet måste Helena och Jonas skaffa egna betesdjur till marken. Med fler djur kunde de börja sälja kött. Men då måste djuren kunna stallas. Därför renoverades ladugården. Den blev så fin och kostsam att det liksom inte bar sig. Det ordnade sig genom att paret fick möjlighet att arrendera ännu ett stycke mark. Och fick ännu fler djur. Men inte vilka som helst.

Ni minns Jonas tidiga intresse för svenska lantraser. Det delas naturligtvis av Helena. Därför blev gutefåren Lönshults första djurinvånare. De räddades från utrotning på 1970-talet, men är fortfarande få. Lönshult har vid vårt besök 20 får och 36 lamm. Alla djuren är kärleksfulla eller tama, vilket begrepp man nu föredrar. Helena och Jonas tycker om att krama sina skyddslingar. Även stora baggen. Och den familjära känslan får även gästerna ta del av.
Gårdens små rödkullor låter sig gärna klias obekymrade om deras framtida uppgifter som terapeuter i ”ko i ro”.

Helena och Jonas tillhandahåller kött, delikatesser, skinn och upplevelser. Anordnar bondgårdssafari för skolklasser och andra grupper. Lär ut hur man kan ha höns i sin egen trädgård. Och nu är ”ko i ro” på gång. Det känns så gott i själen att bli en del av rödkullornas gäng. Bara sitta i gräset och lyssna på deras idisslande.
Helena berättar att rödkullorna, liksom de andra gamla lantraserna, är betydligt smartare än dagens framavlade högproducerande djur.
– En modern mjölkko skulle aldrig klara livet på en fäbod. Den kräver högkoncentrerat foder och kan inte själv söka mat. Rödkullan lär sig snabbt och kommer ihåg var den kan finna vatten och föda. Och den vet hur den ska ta sig fram utan att gå ner sig i sankmarker, säger Helena.
Lönshult är medlem i föreningen Kärngårdar. Det är ett nätverk av ekologiska gårdar, som ska kunna överleva under tillfälliga eller längre kriser som strömavbrott, oljebrist eller i värsta fall krig.
– I framtiden, med ett försämrat klimat och när oljan har tagit slut, kanske vi måste återgå till ett lokalt kretslopp. Då kommer våra lantraser att komma till sin rätt igen, säger Helena.
Till och med gårdens höns är smarta. De klarar sig bra på egen hand och skyddar sina små kycklingar mot faror. Moderna höns, som bara är avlade för att lägga ägg, har tappat förmågan att ruva.
Lönshults åsbohöns hittades på en isolerad gård i nordvästra Skåne på 1980-talet. De tar en naturlig paus i värpandet i slutet av oktober för att proteinet, som annars utnyttjas till äggen, i stället ska gå till nyproduktion av fjädrar.

Och så får vi inte glömma lilla Jessie gässling. Han är en utrotningshotad ölandsgås, som liknar de stora skånegässen, men är betydligt mindre. Dessa gäss är mycket härdiga och tuffa.
Lönshults försäljning av kött från nötdjur och får går långsamt framåt. Det ska vara en liten produktion. Men paret har massor av idéer och planer för framtiden. Tanken är att bjuda på en trestegsraket, där upplevelsen av djuren är det ena, god mat det andra och miljön på gården det tredje steget. De vill att besökaren lämnar Lönshult som en annorlunda människa, kanske lite bättre, lite nyfiknare, lite kunnigare och mer vaken för de små detaljerna i naturen.
I höstas bjöd Helena och Jonas på kronhjortskött från skogen i Lönshult. Efter måltiden gick gästerna ut för att lyssna efter kronhjortarnas brunstvrål i mörkret.
– Kronhjortarna brölar som dinosaurierna i filmen Jurassic Park. Det är en magisk upplevelse. Så vill vi dela med oss av vår exotiska vardag med gården som bas för olika upplevelser, säger Jonas.

1 liter färska kantareller
2 schalottenlökar
smör till stekning
salt
nymald peppar
4 rejäla skivor bondbröd
100 g löjrom
hackad gräslök

1. Rensa svampen och dela större svampar i bitar. Skala och hacka löken.
2. Lägg svampen i en panna och koka på svag värme tills vätskan kokat in. Tillsätt lök och smör och fräs tills det börjar ”knäppa i svampen”. Krydda med salt och peppar.
3. Sätt ugnen på 225 grader. Rosta brödet i mitten av ugnen, cirka 10 minuter. Vänd efter halva tiden.
4. Lägg upp svampen på brödet. Lägg på en klick löjrom och strö över hackad gräslök.